KULTUR & HISTORIA
Foto: Axel Funke.
Bosättningar sedan vikingatiden
De senaste forskningsrönen om mänsklig aktivitet i Stockholms skärgård indikerar att koloniseringen av öarna började så snart isen drog sig tillbaka efter den senaste istiden. Lämningar av bosättningar, så kallade tomtningar, har visat sig vara ca 8 000 år gamla och troligen knutna till säljakt, som tros ha varit viktig för de första människor som använde de yttersta klipporna i dåtidens karga skärgård. Nämdöskärgården låg då ännu under vatten, men för drygt tusen år sedan, under vikingatiden, var havsytan ungefär fem meter högre än den är idag och på den nivån finns också lämningar efter bosättningar och mänsklig aktivitet. Med all sannolikhet även i Nämdöskärgården.
Nämdö omnämns på 1200-talet
Nämdö omnämns i skrift först på 1200-talet. Namnet finns med i beskrivningen av den danske kungen Valdemars segelled längs den svenska östersjökusten över till Finland och Baltikum. Vid den tiden var alltså Nämdöskärgården bebodd och enligt traditionen bedrevs jordbruk, som även gjorde det möjligt för sjöfarare att proviantera. På 1500-talet fanns åtta skattskrivna bönder i Västerby, Västanvik, Långvik, Rörstrand och på Mörtö. Sätesgården Östanvik var den största gården, under vilken många av de kringliggande hemmanen lydde. Administrativt hörde Nämdöskärgården till Sotholms härad på Södertörn och församlingen lydde under Strängnäs stift, i landskapet Södermanland. Den gamla landskapsgränsen mot Uppland går i norra Nämdöfjärden, mellan Nämdö och Runmarö.
Ockuperat och nedbränt
Under de så kallade rysshärjningarna 1719 drabbades även Nämdöskärgården. Ockupationen var kortvarig, men så gott som alla byggnader på öarna brändes ner. Vid den tiden låg Östanviks gård vid den plats där Tyska församlingens feriekoloni ligger idag. Efter rysshärjningarna byggdes gården upp längre söder ut. En allé och några byggnader finns kvar idag. År 1790 bestämde häradshövdingen Magnus Blix, dåvarande ägare av Östanviks gård, att fyra torp skulle etableras i Östanviks skärgård. Torpen som då byggdes var Hamnskär, Skogavik, Brunskär och Rågskär. Tre torp finns kvar än i dag. Huset på Brunskär har brunnit ner. 1862 delades Östanvik upp i fyra gårdar: Västerby, Västeräng, Västanvik och Östanvik. Nämdöskärgårdens enda verksamma jordbruk drivs idag från nya Östanviks gård, byggd i början av 1900-talet nära Östanviks brygga.
Foto: nämdöskärgården.se
Kyrka från 1876
Nämdös befolkning var som störst på 1870-talet med 321 personer skrivna i församlingen. 1876 invigdes den kyrka som idag är den enda gudstjänstlokalen på Nämdö, belägen mellan Solvik och Sand. Ett kapell som uppfördes på 1600-talet brändes ner under Rysshärjningarna. När Magnus Blix blev herre på Östanvik i slutet av 1700-talet uppfördes på hans initiativ en originell, sexkantig kyrka vid Kyrkviken. Av den återstår idag en kyrkoruin som består av ett stenröse, ett kors och en klockstapel. Under 1800-talet uppstod också en missionsförsamling på Nämdö med en egen samlingslokal. Den verksamheten har upphört och fastigheten är numera i privat ägo.
Foto: nämdöskärgården.se
Minskande befolkning
Under 1900-talet har den fasta befolkningen långsamt minskat. I början av 2000-talet sjönk antalet folkbokförda till under hundra och det blev så få barn att förskola och skola lades i malpåse 2007. Medelåldern bland de fastboende är hög och Nämdöskärgården är i stort behov av inflyttning för att upprätthålla kommunal service långsiktigt och hållbart. Aktiva åtgärder pågår för att öka den fasta befolkningen och förbättra servicen året runt, vilket behövs även för det ökande antalet deltidsboende och fritidsboende. Idag är den yrkesverksamma befolkningen i Nämdöskärgården till övervägande del sysselsatt med transporter och hantverk, inte minst för fritidsboende. Tre större företag är aktiva inom besöksnäringen, vars verksamhet i huvudsak är knuten till perioden juni-augusti.
Liljefors sommarparadis
Bullerö i norra Nämdöskärgården är ett skyddat kulturminne, som ägs av staten och ingår i den planerade nationalparken. På Bullerö finns konstnären Bruno Liljefors jaktstuga, uppförd 1909. Ön hade tidigare en liten befolkning som levde av fiske och jordbruk, men på 1900-talet blev det sommarviste för Liljefors och en rad andra konstnärer, bland andra Albert Engström och Anders Zorn. Tillsammans kallades de ”Bullerö-laget” och förutom minnesvärd konst bidrog man under det tidiga 1900-talet med en stilbildande, ibland överdådig livsstil i detta Sveriges mest avbildade sommarparadis.
Spännande fynd
Det finns stora kulturvärden även under ytan i Nämdöskärgården. Vid fyren Franska stenarna i Nämdöfjärden, på ca 50 m djup, ligger ett vrak av historisk betydelse, som först upptäcktes av pionjären inom svensk vrakforskning, Anders Franzén. Han utgick från att det rörde sig om Lybska svan, det fartyg som användes för Gustav Vasas förhandlingar med Danmark om Sveriges oavhängighetsförklaring 1523. Senare forskning har visat att det är ett fartyg från samma tid, en kravell som Gustav Vasa köpte från Lübeck. Det var lastat med ett stort antal kanoner, bland annat flera bärgade från Lybska svan, som troligen förliste i Kalmar sund. Kravellen har sedan början av 1990-talet utforskats av svenska och brittiska marinarkeologer. En marinarkeologisk sammanställning gjord inför bildandet av nationalparken visar att det inom Nämdös yttre skärgård finns andra historiska lämningar, inklusive ett tjugotal moderna vrak från 1800-talet och tidigt 1900-tal. Dessa vrak ligger närmare den yttre fartygsleden, öster om Nämdöskärgården, där det traditionellt varit svårt att navigera vid hårt väder. Några av vraken är välbehållna och ligger på djup som skulle göra det möjligt för dykare att utforska dem. Den planerade nationalparkens nordöstra hörn utgörs av fyren Almagrundet, som fått sitt namn av att ett fartyg som hette Alma var det första som gick på grund där. Det är ett handfast exempel på hur landhöjningen längs Östersjökusten påverkat landskapet och lett till att undervattensgrund uppstått, hur dessa senare blivit till kobbar, som så småningom vuxit till öar. Med anledning av detta påpekas i rapporten att det finns utrymme för arkeologisk forskning långt upp på land om det som tidigare varit strandmiljöer där människor varit bosatta och levt av jakt och fiske.